mitt älskade barn

gör mig fullständigt galen..eller helt förtvivlad,vet inte vilket ord jag ska sätta på känslan. Otillräcklig,värdelös och världens sämsta mamma ligger också nära till hands. Jag fattar helt enkelt inte vad jag gjort för fel! Återigen undrar jag hur alla med dessa ständigt glada,mysiga,älskvärda,uppskattande och nöjda barn har gjort,som jag tydligen totalt har missat.. Jag längtar i en vecka,det känns okej i max två dagar..sen är vi där igen..detta ständiga missnöje tar knäcken på mig. “Prata med honom..berätta hur du känner när han gör/säger si och så”..kloka råd är det alldeles säkert,men de funkar inte här. Då blir det gråt och förtvivlan,inte en chans att han talar om vad som är fel,varför han gör som han gör osv..och jag mår bara ännu sämre för då har jag ju tydligen även ett barn som inte känner tillräckligt förtroende för mig att han kan prata med mig! Och tro mig,jag har prövat ALLA varianter..vara förstående,”pedagogisk”,tröstande,förbannad,bestämd..you name it..Blir skit av alltihop!

Och jag ser..och känner..hur jag tappar respekt hos alla runtomkring,när jag inte slår näven i bordet och säger stopp när han kör över mig,använder mitt dåliga samvete till sin fördel..men jag ORKAR inte bråka mer..jag vill inte längre!

Och nu har han gömt mina cigaretter..för att han inte vill att jag ska dö fortare..