Detta blir ett tråkigt inlägg,bara så att ni vet liksom..Och antagligen rörigt,ogenomtänkt,bittert och trist i allmänhet. Men det är ju i princip så jag känner mig just nu så det är inte det minsta underligt.
Jag trivs inte på/med mitt jobb längre. Fan så jävla skönt att skriva ner det! En längre tid nu så har jag automatiskt sagt att jag trivs med jobbet, bara för att jag så förbaskat gärna VILL göra det! Och jag vill egentligen inte alls göra något annat, för jag trivs med mitt yrke.. Men som det är nu så nej…nej nej,det är inte såhär jag vill att det ska vara.
Om du jobbar på exempelvis ett kontor..du går hem innan du hunnit klart,högarna med papper bara växer och du kan inte se hur du nånsin ska hinna ikapp..då känner du dig otillräcklig antar jag,för din tid räcker inte till. För mig är det inte tiden som inte räcker..det är JAG som inte räcker,mitt engagemang räcker inte,jag orkar inte ge så mycket som det behövs,jag har bara ett knä att sitta i,en famn att söka trygghet i..och det handlar inte om papper som får ligga och vänta,utan om små barn som inte får det de behöver.. Varje dag går jag därifrån och känner att jag inte har räckt till och det tar en sån oerhörd energi!
Orken är slut och det innebär ju en hel del bieffekter som inte har med jobbet att göra..mitt liv blir påverkat, jag mår inte bra och då gör de omkring mig inte heller det. Jag orkar inte ta tag i saker, orkar inte tjafsa utan väljer den enklaste och oftast sämsta vägen ur konflikter hemma. Blir värsta curligmorsan ..förmodligen för att bevisa för mig själv att jag iallafall kan ta hand om och räcker till för mitt eget barn..vilket resulterar i att den smarta 11-åringen jag har äter upp mig med hull och hår, spelar ut mig totalt och det blir skit av alltihop! Han är inte dum i huvudet..han är elva år och han gör allt för att saker ska gå hans väg.. självklart! Han är elva och hela fucking världen kretsar runt honom.. i hans värld iallafall. Det gjorde min med när jag var i hans ålder.. och tro mig, jag var sju resor värre än vad han är.
Medarbetarsamtal på jobbet inom en månad..och jag misstänker att jag som vanligt kommer att sitta där och intyga att jag trots alla sjukdagar med huvudvärk, trivs på jobbet..Att jag tror på “tänket” och att det säkert kommer att bli bättre bara vi får ordning på det..och det..och det..
Eller ska jag bara helt enkelt säga som det är, att jag tycker det suger och att jag fan tror att vi aldrig kommer dit!?
Jag är barnskötare liksom..vem fan vill anställa en sån, när det inte ens duger för att få anställning inom barnomsorgen???
Nej..jag ska nog bara fortsätta gå omkring och vara tacksam för att jag har ett fast jobb och hoppas på att jag snart utvecklar fler armar,större famn och ett starkare psyke.
