Jag antar att jag har gjort fel hela tiden..Men det är ju inte så enkelt när man liksom inte vet hur man ska göra! Jag har aldrig varit mamma förut faktiskt och jag har inte lyckats klura ut hemligheten med hur alla andra gör..jag menar de som har barn som strålar hela dagarna. Jag antar att de finns såna barn och jag är så glad för deras föräldrars skull..och jag önskar inget hellre än att jag hade det så!
Jag har liksom tappat greppet..Precis ALLT jag gör,säger och ber om bemöts med suckar och sura miner.Allt blir en konflikt,hur jag än lägger fram det! Hur FAN orkar man bråka om så självklara saker som att duscha,borsta tänder,klippa håret,äta mat,göra läxor(har viss förståelse för det..) jag menar precis allt som inte sker på hans villkor!Det måste ju göras..Jag har provat att vara stenhård= vi bråkar..att låta honom “välja” när=vi bråkar och till slut så skiter jag i alltihop=vi bråkar och jag känner mig som en oansvarsfull förälder..Lika illa hur jag än gör!
Antar att jag har älskat för mycket..och hoppats på att få detsamma tillbaka,varit för svag för att vara konsekvent och fått respektlöshet i retur istället.Trott att genom att ge honom möjlighet till val fått honom att känna medbestämmande,men istället “skapat” någon som tror att han kan bestämma allt själv..allt det har jag gjort,mot mig själv..då har jag ju knappast rätt att vara besviken?
Men det känns ledsamt..för jävla ledsamt.
3 kommentarer:
Åh va jag känner igen mig..har en 10 åring här hemma som det är ständigt konflikter med och det är oerhört jobbigt. Älskar tösabiten men huuuh va jobbigt det kan vara!
Va gammal är ditt /dina barn?
och du..du är ingen dålig förälder...tror det är vanligt att det är så här, många som inte vågar erkänna för andra bara!
Förstår dig såååå väl vännen!
Jag och flera med mig har konstaterat att nånting har hänt med dagens barn. Numera tror jag/vi att 10 år är det nya 13-14. Känns som att dom blir större fortare och att dom börjar tonårstrotsa bra mycke tidigare än innan.
Jag har ett exempel här hemma (svårt att tro om lilla snälla Amanda, men hon kan vara ett monster) och många jag känner som har barn i samma ålder säger samma sak.
Vi gör alla så gott vi kan, mer kan vi inte göra. (Oj, nu har jag nog varit lite klok igen)
Kramar på dig!
Det är precis lika här hemma. Enda skillnaden är att här är de tre...
Som tur är så brukar det gå i vågor så när en är så där "fjortisaktig" så brukar de andra två vara snälla som änglar (eller i allfall nästan).
Jag tror (vet) att det är likadant i alla familjer och när man ransakar sig själv inser man ju att man inte direkt var så värst änglalik jämt själv...
Det är bara att köra på och göra sitt bästa, det är nog det enda man kan göra.
Det blir bra i slutändan.
KRAM!
Skicka en kommentar